3

Livet av ingenting

Hur kommer det sig att livet har blivit en sån öken? Ett sånt kargt månlandskap av chekpoints och flosker? Vad hände på vägen? Vad har jag gjort fel? Vad tog syftet vägen?
Jag har avvecklat livet innan 30, det är ju tragiskt.

Jag tror jag skrämmer bort folk, men jag vet inte varför. Är jag kanske hopplöst tråkig, självcentrerad, luktar konstigt, säger elaka saker, lat?

Eller är det bara jag som håller mig undan?

Eller att de försöks som har gjort i att sträcka ut en hand har mötts med ointresse, nedprioritering, ignorans och kalla händer. Eller väljer jag bara att tolka det så?

Kanske ska man vara tacksam för vad man faktiskt har. Men om det man har inte är det man vill ha mest spelar det väl ingen roll vad man har?
Det kan ju försig alltid bli värre. Mycket värre.

Jag har ju mat i kylskåpet, nånstans att bo och ett jobb. Jag slipper frysa ihjäl på gatan.
Jag har bara 2 kroniska sjukdommar som det går ganska bra att behandla.

Och sen är det en massa skit. Och liv. Jag har ju livet på mig att försöka räta till saker. Det är bara det att det är så svårt, så övermäktigt ogreppbart att jag bara blir trött så trött.
0

Fullmånen

Ikväll har jag vandrat runt i skogen för mig själv. Försöka finna mening, ro, känna att det finns ett liv. Det var fullmåne och kallt.

Trädet liksom bollar upp månen medans både mark och himmel glittrar.

Det kom flygplan som skulle landa på Bromma. Skitflygplan.

Masterna och några fina hippietrasor som hänger mellan två tallar likt bortglömd tvätt.

Vägen mot stan. Jag mötte tre viste män på vägen, det var lite läskigt. Insåg att mitt bästa försvar hade vart att nita dem med kamerastativet, som tur var behövde jag aldrig göra det.
Här försvann de sista molnen, vilket var lite tråkigt. Det är roligare att fotografera månen med lite moln.