Jana Eriksson - FOTOGRAF & AD i Stockholm

Få saker är så abstrakta som döden. Någon har vart och slutar bara att vara. Det ligger lite bortom min fattning. En deleteknapp IRL.

När någon dör så kommer man aldrig aldrig aldrig få träffa den personen igen, men av nån anledning tycker jag att det är så svårt att inse. Att riktigt förstå, för veta är en annan sak än att förstå.

Hur handskas man med död? Vänjer man sig vid död? På dryga ett år har 4 person jag känner dött. Att jag aldrig kommer kunna träffa någon av dem igen är märkligt.

 

Tur i oturen så har ingen av dem ingått i min vardag. Det måste vara få fantastiskt mycket svårare om någon i ens vardag dör.
Hur bemöter man någon som förlorat nån i sin vardag? Som helt plötsligt fått ett hål uppsprängt i själen. Vågor av förtvivlan måste göra sig påminda och sorgen svår.

 

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att Johan gjorde det dåliga val han gjorde. Han var en snäll människa som inte hade mycket ondska i sig.

Jag minns en gång när vi sågs, tror det var på valborg nån gång. Vi satt och pratade och han sa "Jag tycker du är en fantastisk människa". Jag svarade att "jag tycker du är en fantastisk människa också" och så kramade vi varandra.

Så brukar folk inte säga till mig, jag blev glad av att han sa vad han tyckte, av att någon tyckte om mig och sa det. Det är en ovanlig egenskap.

Det är ett varmt minne av Johan.

Idag är det en veckan sen han dog. :(

 

Men livet har tickat på. Har försökt sysselsätta mig så gått det går.

Vart och sprungit i skogen, haft finbesök av Lina, vart på gym, haft finbesök av Krister, gymmat igen, lagat mat med Adham och John, varit ute och festat, sjungt karaoke samt legat och myst på soffan till Simpsons en hel dag.

Jag vill ha varje dag bokad med nått, lite lätt kompulsivt.

Nu börjar det kännas som det kanske är en förkylning på väg. Skulle vara dåligt om så var fallet.

Jag har börjat plocka ihop korvens saker. Detta är en förbannad massa programmeringsböcker. Jag gillar datanördar men deras böcker gillar jag inte.