Jana Eriksson - FOTOGRAF & AD i Stockholm

Efter förra uppgiften av kursen fick jag blodad tand på att leka med macro.

Till nu på måndag har jag försökt gestalta "de dolda planeterna i janas lägenhet".

Detta genom att ge mig vissa regeler att fotografera efter.

1. 50 mm, bländare 2.2-2.8.

2. Ett blänk, i detta fall ett kastrullock jag ställt i bakgrunden.

3. Någoting dött.

 

Så här ser det ut hittills. Har bara kört bilderna genom Lightroom hittills. Så de är inte alls klara.

Har tagit bilderna i/på:

1. Min säng.

2. Mattan i sovrummet.

3. Fårfällen vid balkongdörren

4. Vardagsrumsbordet.

 

Sitter här för mig själv.

Lyssnar på en massa skum indisk musik. Fick för mig att jag behövde ny inputt i livet. Gillar det sättet de sjunger på.

Känner mig fruktansvärt misserabel och ensam. Har varit några jobbiga dagar att ta sig igenom. Har inte kunnat sova på naturlig väg på hela veckan. Tror kylan, mörkret och ensamheten tär på själen. Allt ÄR ju som tomt och meningslöst. Rull rull, hjulet gör ytterligare ett varv. Utveckligen och miraklen uteblir. Kvar står jag där med slitnare kulager. Jag behöver en kram.

Jag är fortfarande glad att jag gjorde mig av med korven. Han är inte en människa jag vill i mitt liv. Han är frukstansvärt självisk och självcentrerad. Han gjorde mig så arg. Kom ihåg en gång, han gjorde mig så arg och ledsen att jag slog min hand blodig mot en av de bärande väggarna i lägenheten. Han satte sig vid datorn. Vem gör så?

Skulle ha slagit honom istället. Nu är jag försig avsevärt mycket starkare än då. Dessa gymtimmar har satt sig i musklerna.  Så nästan gång tror jag att det kanske går att knäcka ett näsben eller så. Adham har förklara att jag ska sikta på näsbenet eller pungen. Ja, thats´s what I will do.