Det där kallat ångest
Idag har det vart en sån där ångestdag. En dag då allt känns luddigt, ofokuserat, jobbigt. Det är tungt att andas, jag blir inte hungrig, ögonen tåras om vart annat, jag vill ingenting. Känseln i kroppen blir skev, jag skakar, svettas och biter ihop käkarna.
Det är hemskt, jag gillar det inte alls. Var länge sen det var en dag i ett sånt mörker. Förr hade jag sånna dagar mycket oftare. Nog för att man har lite lightångest då och då, men denna varianten är ju regelrätt handikappande.
Nu har det lugnat ner sig dock.
Kom hem och hade ett psykologsamtal med John. Han försöker styra upp huvudet på mig. Sen gav jag mig ut i den kalla kvällen och sprang. Det var skitmörk, glasöognen immade igen och det var is överallt. men jag tog mig lite över 4km på under 25 minuter. Kutade som ett jävla mongo. Fick våldsam håll. Håll är otrevligt.
Sen fick Lena vara psykolog, och efter det känns det bättre. Tror jag hittat en orsak till ångesten och vad jag kan försöka göra åt den. Ett ledord är förväntningar. När de staplas på mig. Jag går sönder.
Med det lite fastslaget orkade jag faktiskt gå till köket och hittade som tur var en matlåda från förra veckan. Så där dök det upp mat.
Nu ligger jag på soffan helt slut, händerna skakar och jag orkar inte med nått. Men den bedövande melankonin har blivit hanterbar iaf.
